Nu va det längesem jag skrev.! Har helt glömt bort att skriva, och när jag väl kom på att uppdatera lite sköt jag upp på det och tänkte " jag gör det om en stund" och sen blev det aldrig av.!
Hur som helst, livet har varit en jävla hemsk berg och dalbana de senaste månaderna.!
När vi kom hem från mini senestern hos min mamma mådde jag hur bra som helst och kände hur livet höll på att ta sig en vändning. Och jag va helt beredd på att ta vara på livets glada stunder.
Och en månad efter vi kom hem hände det vi längtat efter under ca 6 månader. Ett posetivt graviditetstest och vi kände båda 2 hur vårat liv verkligeb va påväg till nånting mycket bättre.
Veckan gick och de tog några dagar för mig att inse att de verkligen va sant och jag kände en sån glädje och kärlek.
Men det va inte förrän den stund då vi bestämnde oss för att berätta för dom närmsta vänner och mina föräldrar som det verkligen blev verkligt för mig!
Efter det blev allt bara värre!
Glädjen ersattes med ångest, oro, skuldkänslor ja allt på en gång.
Och dagarna med glädje blev färre och färre.
I flera veckors tid bestod dagarna av ångest och massa tårar innanför stängda dörrar, när jag va ensam hemma och vissa kvällar när Andreas somnat. Fick tillslut panik när jag ville men inte kunde känna glädje över de lilla liv som växte där inne! Och kunde därefter inte hålla allt för mig själv. Kunde sitta med mamma i telefonen och bara få gråta utan att säga nånting på flera minuter, även ha Andreas famn att krypa in i och få gråta.
Sen fick man dagarna att gå och en tid till en specialist barnmorska för att diskutera hur jag vill att graviditeten ska se ut!
Och de skulle få bli min vändpunkt.
Att veta hur dom kommer hålla koll på detta barn och lugna mig på bästa sätt.
Vid den tiden skulle jag gå in i v11 och på besöket med spec bm skulle jag be om ett ultraljud så jag lugnade mig lite!
Men inget blev som planerat.
Fick en remiss till sös för ett nogrannare ultaljud med en bättre maskin 3 dagar senare!
Dom 3 längsta dagarna jag varit med om.!
Och nu kom dagarna med tårar tillbaka och gick mellan hopp och förtvivlan.
Och äntligen va dagen här då vi skulle till sös.
Även där såg dom samma sak som på mvc.
En tom hinnsäck!
Ett missed abortion även kallad uteblivet missfall.
Där det förmodligen skedde redan vid v4-6.
Det var som en käftsmäll. När jag precis börjat klättra mig upp till glädjen faller man ner igen.!
Även fast man vet att missfall händer och det är faktiskt mer vanligt än vad man tror gör det så jävla ont!
Hade hellre sett att det hände tidigare än att gå i flera veckor och tro. Tro och hoppas på att denna gång får vi våran efterlängtade bebis.
Hur ska man ens våga hoppas eller känna den glädje nästa gång? Kommer det bli en nästa gång?!
Kommer man våga eller hamnar man direkt i en graviditetsdepression?
Hur ska jag hitta tillbaka till den lyckan jag kände till livet när jag kom hem från mamma?
