Sanning

Ja det är sant att jag födde ett barn.

En liten flicka som var död, som dog i magen på mig.

Men jag är ju ändå mamma till henne,
 min älskade lilla dotter.

Och hon har lärt mig, och lär mig fortfarande oändligt mycket

om livet

om kärleken

Om döden

De finns en annan verklighet.

Den att det är sant att mitt barn dog.

Att jag inte är mamma,

att jag inte har något barn.

Allt jag har är en tom famn

Och sprängfyllda bröst åt ett barn som inte finns.

Min verklighet känns varm och kärleksfylld.

Som kontrast finns den andra verkligheten, den som ekar kallt och tomt,

Den som finns hos alla som inte vet eller inte förstår.

Hos de som är rädda.

Två verkligheter.

Var och en sann på sitt sätt!

Levande berg och dalbana

Har kommit fram till att jag idag är riktigt nere på botten!
Det är nog därför jag just nu inte är så sugen på kryssningen!

Jag känner mig som en jävla pms kärring! Eller en levande berg och dalbana!
Går runt och ständigt har ett mörkt moln över mig och rätt va de är så slår blixt och dunder till och den som fått ta smällen är stackars Andreas! Både över telefon och när han kom hem!
Men nästa sekund kan jag skratta åt nånting!

Nådde nog punkten när Andreas stod och lagade mat och va lite fundersam på om han bränt såsen och jag sa nej, men han litade ändå inte på mig och ifrågasatte än en gång om såsen va bränd!
De slutade med att kastrullen med såsen låg i diskhon och han fick göra om de!

Kan känna sån frustration över bara skitsaker och blir så arg så jag bara vill börja storgråta!

Vet inte hur länge till jag orkar låtsas vara stark och gömma tårarna!

Känns som att de bara är jag som sörjer, jag vet att alla sörjer på olika sätt!
Men jag behöver se ett Andreas sörjer!
Han visar mig inga känslor när de kommer till Elvira!

Han säger att han vill vara stark för min skull, men när ska vi få sörja tillsammans?
När ska han få bli ledsen.

Anledningen till att jag låser in mig nånstans för att gråta är för att inte göra nånting obekvämt för Andreas.
Då han sen en tid tillbaka slutat t.ex ge mig en kram när jag blir ledsen! Utan han drar sig undan, börjar prata om nånting annat eller nästan låtsas som att han inte ser att jag gråter!

Känner mig bara så ensam i sorgen och saknaden av Elvira.

Att en sekund av ens liv kan förändra en person!
Känner inte att jag kommer vara den Patricia jag var innan den 9 december då min värld vändes upp och ner!


Längtar tills på måndag då jag äntligen ska få prata med den underbara tanten från sjukhuskyrkan.
Mår så mycket bättre efter ett besök hos henne❤

Omotiverad

Har stått ett bra tag och försökt hitta nått smycke jag kan ha till min outfit jag tänkte ha på kryssningen imorgon.
Och inser hur fruktansvärt omotiverad jag är för en partykväll/natt på Östersjön.!
Känner inte alls för nånting sånt just nu.!

De värsta skulle vara om jag verkligen absolut inte känner mig på humör när vi väl är på båten. Då har jag ingen som helst chans att åka hem!
Och bli tvungen att vara sjukt otaggad i 23 timmar!

Åh va fan ska jag göra för att komma på rätt humör!!!?

Att behöva!

Att behöva vakna upp så avslappnad av nattens sömn för att i nästa sekund få en käftsmäll av verkligheten är det värsta.
Att varje morgon är så plågsam att vaka till.!

Men inatt har nog varit den värsta på länge!
Har vaknat flera gånger i natt av att jag sitter upp i sängen och gråter!

Men jag har inget minne av om jag drömt nånting!

Allt känns bara så jävla fel!
Varför fick inte jag vara lycklig!

Och nu med en klump i magen ska jag ta och försöka ringa min läkare.
Eftersom jag vet att obduktionssvaren är klara sen en månad tillbaka men inte fått nån tid! Tänkte jag ringa och vara riktigt otrevlig!
De är en sån dag idag!

Jobb

Har varit på jobbet idag och pratat om att jag ska börja jobba igen.
Min sjukskrivning tar slut denna vecka.
Känner en lätt panik över att komma tillbaka.
Att behöva möta alla dessa människor som sett mig växa vecka för vecka och hur jag ska hantera stressen som hör till!

Vet att jag inte klarar av stress än! Minsta lilla som blir för mycket och känns stressigt ger mig panik och jag slår av min hjärna och bryter ihop!
Hur fan ska de gå att jobba i en miljö som oftast är rätt stressig!?

Börjar iaf på tisdag då de är den lugnaste dagen på hela veckan!
Så får jag se hur detta slutar!

Känns skönt att få nånting att göra än att gå hemma, men ångesten blir hög då jag inte vet hur jag ska hantera allt! :-/

Min helg

Har haft en helt underbar helg hemma hos mamma. Att vara omringad av familjen och bara gå vara. Och äntligen fått träffa min bror, sist vi träffades va augusti förra året.

Men det har varit mycket som varit jobbigare än jag trott!
Dels att träffa mina 2 brorsbarn.
Elise som är 3 år och Albin som är 10 månader.
Men de va tuffare än jag kunnat föreställa mig!
Kommer ihåg den dagen lilla Albin föddes. Den dag jag blev faster för andra gången och samtidigt lyckan över att samma dag visar mitt graviditetstest + och jag ska bli mamma.

Jag ville så innerligt bära, gosa och allt med lilla Albin.
Men de slutade bara med att jag började gråta hejdlöst!
De va så mycket känslor på en och samma gång som trängde sig fram!
Kunde bara tänka på att allt de som jag missar med Elvira.
Vet inte vilken känsla som va jobbigast!
Saknad, ångest eller avundsjuka!

De är hemskt att säga att de faktiskt va avundsjuka jag kände, mot min egen bror!
Men varför fick han 2 levande barn och jag inget!!!

Även allt därtill som dom nog inte tänkte på!
När min mamma nämnde sina 2 barnbarn!
Bara 2 barnbarn och inte 3!

Vi tog ett familjefoto med alla barn och barnbarn, men de fattades en.
MIN lilla som aldrig får vara med på nått familjefoto.

Eller när min bror tycker barnen gnäller och hur jobbigt de är!
Jag hade gärna tagit att mitt barn gnällde och va jobbig!
Bara hon fick stanna!

Jag vet att de inte är nått som dom tänker på men jag snappat upp allt sånt!

Men jag ville verkligen få bära runt på Albin och gosa och få han att somna i min famn!
Och när jag höll i Albin känner jag hur paniken växer och klumpen i halsen blir större och de slutade alltid med att jag börjar gråta!
Och en gång när jag vaggade honom i min famn så han skulle somna förstod jag verkligen vad de egentligen är jag missar!

Valde att tyvärr inte träffa en gammal klasskompis just för att hon har en liten bebis hemma!
Jag hade inte klarat av att träffa henne och kunna sitta och prata när hon har sin lilla dotter där!
Vad jag tror är att allt blir så mycket jobbigare när man träffar nån som har en liten tjej, när de va min lilla tjej jag förlorade.
Samma sak är det nog för dom som förlorat sin son och träffar nån med en lite pojk!


Men för övrigt har jag haft en underbar helg med min familj.
Skönt att äntligen få träffa dom, för man vet aldrig när det blir nästa gång❤

Att leva med en ängel i familjen

Igår fick jag hem en bok som min bästa vän Kim köpt till mig.
"Att leva med en ängel i familjen"

Den är skriven av 2 mammor som gått igenom samma sak som mig.
Mer än så vet jag inte.
Har inte tagit med tid att börja läsa den än.
Men tänkte ta tag i de ikväll!

Ont i kroppen

Njuter till fullo av lugnet, har ingen mottagning på telefonen då tele2 inte fungerar här, har inget intresse att kolla facebook och inte kollat på på tv sen jag kom.

Vi kom fram vid kl 01 och va så övertrött så somnade nog inte förrän 02.30!

Och vem kommer inte in och väcker mig 06.30.
En liten Wilma som har saknat mig till tusen!❤

Så när övriga vaknat och brorsan kom drog vi igång skotrarna och begav oss ut och åkte en sväng. Och stannade till vid en backe och grillade korv och åkte bob (snowracer) och sån där madrass, och så klart va de en lång och brant backe så vem fan orkade gå upp?! Nä nån kommer efter med skotern och körde upp alla som åkte:)

Efter ett tag dumpade vi mamma och Wilma hemma och jag, Andreas och bror drog ut på en lång tur själva.
Blev nog 6 timmars skoter körning.
Hann t.om att välta skotern med Andreas bakom men jag ramlade av och han att som fastklistrad kvar på!

Och de känns i kroppen idag, fy fan vilken träningsvärk jag har.
Har ont i varenda kroppsdel!
Hoppas de lättar lite tills imorgon då de blev en skotertur idag också!

Hade en liten stund på dan som va jobbig då jag blev riktigt ledsen och de va så fruktansvärt skönt att få en kram av mamma och min bror då❤

Och imorgon får jag äntligen träffa mina underbara brorsbarn. Har inte träffat dom på 6 månader.
Vet inte hur jag kommer reagera, då den minsta är typ 9 månader.
Han föddes samma dag som jag plussade med Elvira. ❤

Varför!?

De mest återkommande ord i min hjärna är VARFÖR!
Vad har jag gjort för ont i mitt liv för att förtjäna detta!
Har nånting jag skulle vilja lätta från mitt hjärta men vet inte om jag vågar det!
Vet inte vem jag ska våga ta steget och prata med nån om de.
De är en sån stor sak i det hela som tynger ner mig ner och ner!

Men det kommer nog en dag jag riktigt är nere på botten och skrapar.

Har sån ångest över att jag inte hann eller tog mig tid att åka och tända ljus hos min älskade dotter.
Sitter i mörkret på bussen bland sovande människor och gråter för mig själv.
Och de hjälper ju inte att de sitter en snett framför mig med en dunderkula till gravidmage!

Ju närmare vi kommer desto jobbigare känns det!
Att behöva möta alla efter de som hänt och som jag skrev tidigare, att komma upp tomhänt, med bara ett blödande hjärta.!
Vill på ett sätt inte träffa nån förutom mamma och mina syskon. Men ändå vill jag hinna med att träffa så många jag bara kan då jag inte vet när jag kommer upp nästa gång!

Men längtar så mycket tills vi är framme då min kära bror står och väntar på oss!❤
Har inte träffat honom sen i somras.

Och kaffesugen är jag också!

The day!

Har nu hunnit med att handla, kolla igenom packningen, tagit en kaffe hos kim och duscha.
Och har nu dragit på mig traskläder och ska gå och lämna hundarna.

Känner klockan ticka iväg och Andreas vet inte när han kommer hem.

Vill så gärna hinna förbi Elvira och tända ett ljus innan vi åker till centralen!

Nej nu måste jag gå med the dogs!
Måste hem och ta bort de som kan bli dåligt medan vi är borta. Och hinna få i mig nått i magen och göra mackor vi kan ha på bussen om vi bli hungriga.

2 dagar❤

De tvättas och plockas undan hejvillt här hemma. Allt ska vara klart imorgon då jag ska lämna hundarna på torsdag och skulle vilja hinna med att åka och tända ett ljus hos Elvira innan vi åker. Eftersom jag inte kan göra de förrän på tisdag.

Men mitt i allt slår tankarna till, de va ju inte såhär jag skulle åka upp till mamma!
Nu kommer jag upp tomhänt och ingen lite bebis att visa upp för släkten!

Alla dessa jävla tankar gör så jäkla ont!
Att alltid tänka på vad jag missar med Elvira, hur det skulle ha varit och vad vi hade när hon låg så tryggt i min mage!

Ibland önskar jag att hjärnan hade en off knapp till alla tankar!
Bara för en liten stund!

Sjukhuskyrkan

Precis varit och lättat på hjärtat hos världens mest underbara kvinna!
De är en av väldigt få jag känner sånt förtroende för och kan öppna upp mig så.
Pratar hellre med henne än kuratorn!
Känner mig alltid så mycket bättre efter ett besök hos sös sjukhuskyrka❤

Så de blir ett till besök om 2 veckor.

Men nu ska jag förbi Elvira innan de är dags att åka hem och tvätta och börja packa lite smått inför resan upp till mamma❤

En helg i Februari

Har haft en mysig helg som i stört sätt spenderats med dom underbara Kim och Isak❤

I fredags blev de middag hemma hos dom och lite öl, wii och massa prat!
De va ju som sagt länge sen jag hade så roligt!

Och igår bjöd vi på middag och de blev en omgång 'Jimmy runner'

Och ikväll ska grabbarna kolla på fotboll då ska jag o Kim kolla på en film och bara mysa.:)

Sen ska jag försöka lägga mig tidigt då jag måste ställa väckarklockan imorgon!
Ska till den underbara kyrktanten och få prata av mig lite❤

Tar nog en sväng förbi Elvira på hemvägen❤


Idag köpte vi biljetterna till mamma då Andreas fått beviljad ledighet på fredag och måndag.
De blir en jobbig 7 timmars buss resa upp men en skön snabb tågresa hem.
De är ju alltid hem man vill komma snabbt.

Betalade inte en enda krona på tågbiljetterna. Då förra gången vi åkte va de massa strul och ett par timmars försening, så vi fick värdebevis som bekostade hela vår resa hem:)

Så nu är allt betalt och klart och bara invänta torsdag❤

Som jag längtar

Längtar

Nu har vi äntligen bestämt hur vi ska göra.
På torsdag åker vi hem till min älskade mamma!
Som jag saknar mina syskon och mina brorsbarn❤

Ska bli skönt att vi får komma bort ett tag, ladda om batterierna och få försöka släppa allt för några dagar och bara vara!
Så mamma får rå om oss lite❤

Och äntligen få köra skoter och förhoppningsvis hinna träffa några gamla vänner❤

Allt för en kväll

Igår blev vi bjudna på middag av Kim och Isak.
Åt god mat och efter maten blev de lite öl och bara satt och pratade om allt möjligt.
Jag hade för första gången sen Elvira dog riktigt roligt, kunde skratta utan att känna mig dum och tillät mig att släppte allt för en kväll och allt kändes bra!
Just igår kändes de verkligen som att allt kommer lösa sig, jag är på god väg att kunna känna glädje igen, att kunna ta tag i vardagen igen och leva med sorgen som en del i


Men det är ju klart att inget kan gå smärtfritt!
Alltid ska de vara nått!

Man undrar hur vissa människor tänker!

Pappa❤

Vi har haft våra stunder, både bra och dåliga!
Du har alltid varit den stora saknaden hos mig från den dag jag flyttade 60 mil bort!

Och jag blev ett pendlande barn, varannan helg fram och tillbaka!
Överlycklig när fredagen kom då jag skulle få åka till dig, men när söndagen kom åkte jag hem med besvikelse!
De fanns så mycket jag skulle vilja göra, ta igen så mycket tid vi förlorat och spendera varje vaken sekund med BARA dig!
Men även du hade hittat en ny och fick 2 bonusbarn på köpet!
Så de va inte bara jag som ville ha din uppmärksamhet.!

Efter ett tag orkade jag inte flänga hit och dit och missa så mycket med vänner och ridningen som jag älskade!
Så gångerna vi sågs blev färre vilket gjorde besvikelsen ännu större när jag åkte hem.
Och nånstans mitt i allt blev även samtalen färre!

Åren gick vid 15? år ålder när det va dags att söka till gymnasiet fick vi en lysande ide att jag skulle flytta tillbaka till Stockholm, bo hos dig och börja gymnasiet.
Kom in på en bra skola och började genast komma in i de nya livet med nya vänner och andra livsvanor!
Men de blev inte alls som planerat, såg denna chans som en tid vi skulle ta igen den tid vi förlorat under åren.
Men så blev det inte.
Istället började jag göra uppror och gjorde tvärt emot och gick min egna väg!

Efter ett år splittrades vår relation och jag lämnade de liv jag skapat och flyttade tillbaka till mamma!


Nästn 4-5 år gick innan vi pratade med varandra igen. Men relationen va aldrig som förr!

Såg ljuset i tunneln när jag trodde vi skulle stärka våran relation med ett nytt liv som växte inom mig.
Men jag va rädd! Rädd för att du kanske skulle glädjas åt att få bli morfar!

Men jag märkte från den dagen jag sa att nu ska du bli morfar, att kontakten mellan oss tätnade.
Lyckan steg inom mig varje samtal och varje gång vi träffades.

Sen hände det ofattbara!
De liv som skulle föra oss samman försvann från oss.



Mitt i allt sorg och det hemska kom de nånting gott utav.
Banden mellan dig och mig är starkare än den varit på många många år.
Du har funnits vid min sida i allt❤

Är glad som har just DIG som Pappa.

Och jag kommer alltid älska dig❤

Alla hjärtans dag❤

En dag som man alltid känt lite speciellt inför av nån konstig anledning. De är ju en helt vanlig dag bara de att man nästan är tvungen att köpa nånting till den man älskar. Varför kan man inte göra de alla andra 364 dagar?

Jag fick iaf blommor av bästa Kim när hon kom till mig imorse❤
Och frallor så vi kunde äta frukost:)

Sen mötte vi upp min pappa och gjorde lite alla hjärtans dag fint hos min lilla ängel.
När vi kom dit hade rådjur ätit upp ALLA rosor som låg vid Elvira och även hos alla dom andra barnen också. De kanske a lila bra då jag hade tänkt slänga den hjärtat med rosor som har legat där sen begravningen. Och så fick ju dom lite mat:)

Fick även liten present av pappa.
En sten med texten "all you need is love" och en doft olja man droppar på stenen så de ska lukta gott❤

Och när jag kom hem fick jag blommor och choklad av Andreas.
Så ikväll tänkte jag lukta på blommorna, känna doften av stenen, tända massa ljus, tänka på min ängel och äta choklad!
Alldeles ensam då Andreas ska på träning:)
Kvällen är räddad!

13/2

Har haft en riktigt dålig dag!
Haft svårt att ta mig upp ur sängen och tårarna har bara runnit!
Har så jävla ont.
Saknar min lilla Elvira oändligt.
Varför?
Varför varför varför?!
Varför är världen så grymt orättvis?

Paniken stiger för varje dag!
Snart dimpar brevet från sös ner i brevlådan, med en tid till återbesök då vi får svaren från obduktionen!
Är så rädd för svaret.
Ligger och grubblar varje kväll på va vi kommer få för svar. Vilket gör de omöjligt att domna.!

Och imorgon är det alla hjärtans dag.
Som jag inte alls ser fram emot!
Hur kan se fram emot de när den jag älskar mest är borta!?

Så de blir till att åka till min lilla och försöka hitta nått speciellt som hon kan ha vid sig❤

Och så följer min underbara bästa Kim med❤

Vet inte vad jag skulle göra utan dig.
När dom flesta tagit avstånd är det hon som alltid finns där. Vare sig jag inte vill vara ensam, behöver prata eller bara ha en kram❤

Är så glad som har dig vid min sida❤

Gone too soon❤

Today could have been the day,
That you blow out your candles,
Make a wish as you close your eyes.

Today could have been the day,
Everybody was laughing,
Instead I just sit here and cry,

Who would you be?
What would you look like,
When you looked at me for the very first time?
Today could have been the next day of the rest of your life.

Not a day goes by,
That I don't think of you,
I'm always asking why this crazy world had to lose,
Such a ray of light we never knew,
Gone too soon, yeah.

Would you have been president?
Or a painter, an author, or sing like your mother,
One thing is evident,
Would've given all I had,
Would've loved you like no other.

Who would you be?
What would you look like,
Would you have my smile and her eyes,
Today could have been the next day of the rest of your life.

Not a day goes by,
That I don't think of you,
I'm always asking why this crazy world had to lose,
Such a ray of light we never knew,
Gone too soon, yeah.

Not a day goes by,
Oh
I'm always asking why.

Not a day goes by,
That I don't think of you,
I'm always asking why this crazy world had to lose,
Such a beautiful light we never knew,
Gone too soon, yeah.

Not a day goes by,
That I don't think of you.

It's back!

Har inte saknat den överhuvudtaget!
Varit skönt när den varit borta så pass länge!
Men igår kväll kom den med dunder och brak, jävla äckliga skit mens!!!
Så har bänkat mig i soffan med täcket och drar mig för att gå ut med hundarna!

Nu förstår jag dom kvinnor som har sån mensvärk så dom blir sängliggande!
Har aldrig haft så här ont under alla dessa år!
Helt sjukt att knappt alvedon hjälper!
Så de blir nog att trycka i sig citodon!


Så idag är en riktig "låt mig va" dag!
Känner mig som en riktig pms kärring!

11/2

Som jag skrev tidigare är det 2 månader sen vår ängel kom till oss.
Har varit en jävligt tung dag med massa tårar!
Vet inte varför men har fått så svårt att gråta inför folk och tom inför Andreas! Så jag smyger undan få fort jag känner att jag behöver gråta! :(


Har varit på en återträff med sjukhuskyrkan idag för att prata om hur vi mår, hur vardagen går för oss och hur vi tyckte begravningen va.
Och där va enda gången jag inte lyckades hålla tillbaka tårarna.
Kanske för att jag kände mig så trygg att prata med kyrktanten som gjorde att jag kunde öppna mig och få ut de jag behövde.

Hon frågade även mig vad jag gör på dagarna eftersom jag fortfarande är sjukskriven!
Ja va fan gör jag?!
Gör absolut ingenting, vågar inte gå ut och ta mig nånstans, inte ens gå och handla för jag är så rädd att se massa barnvagnar och gravida!
Varje gång jag ser dom hugger de i hjärtat, jag får en klump i magen, ett tryck över bröstet och känner hur tårarna vill tränga fram!
Känner också att jag absolut inte har nån energi till nånting!
Om de måste startas en tvättmaskin har jag ingen ork att ta dom där minuterna till att fylla maskinen och starta den!

Vissa kvällar säger jag till mig själv att imorgon måste jag ta tag i hemmet! Men när jag vaknar på morgonen finns de bara ingen energi! Har knappt energi till att äta!
Därav blir det endast middag jag äter varje dag!
Absolut inte bra jag vet!
Vet bara inte vart jag ska få den energin tillbaka.!

Så hon vill att jag börjar ta mig ut lite själv, så vi har bokat in en ny tid nästa måndag där jag ska komma själv till henne och få prata.!


Vi ha hos Elvira tidigare idag och gjorde lite fint och tände ljus❤
Sen tände vi ljus hos hennes farfar!
Som gick bort 19 december 2011
Och Elvira försvann från oss den 11 december 2012!

Så december är absolut ingen favorit månad för oss!:(

2 månader av saknad och sorg

Ja idag är det exakt 2 månader sen våran lilla ängel föddes!
2 månader av sorg, saknad och enbart drömmar om Elvira.
Kan inte förstå att de gått så lång tid! Allt känns som om de va igår.!

Känner mig ganska stark, stark för att jag har klarat av att vardagen i 2 månader! Stark för att vi nu kommit fram till att försöka få ett litet syskon!
Men ändå så liten och ynklig! Och jävligt värdelös!
De finns dagar jag önskat att jag fick följa med Elvira upp till himlen. Och slippa ha ett liv utan henne! ❤

Men i eftermiddag blir det ett besök hos min lilla och tända ett ljus och hitta nått fint att lägga mig henne❤

De va de!!!

Allt har gått smärtfritt lilla Melvin kryper på golvet och inväntar att bli trött!

Men kan inte längre hålla tillbaka tårarna och tankarna!
Vi som hade planerat denna dag så bra!
De va jag som skulle sitta hemma med en drygt 2 veckor gammal liten Elvira medan Andreas va iväg på 30 års festen!

Åh de gör så ont!

Vet inte vart jag ska ta vägen!
Saknar min lilla dotter så otroligt mycket❤

Barnvakt åt 2 små busar❤

Gör nånting ikväll som jag aldrig trodde jag skulle klara av psykiskt. Sitter barnvak åt Andreas brorsbarn. Medan alla andra är vänner är på 30 års fest!

Trotts att jag har en dålig dag och bara skulle vilja ligga för mig själv i sängen. Har jag gett mig fan på att jag ska klara av de och jag vill verkligen.
2 små underbara barn som jag verkligen älskar❤

Än så länge går ju de här hur bra som helst.❤😊

Gårdagen

Va lite för trött för att slänga in ett inlägg igår när jag kom hem.!
Hade väldigt trevligt igår, och är glad att jag åkte dit.
Jag va kanske inte så pratglad i början, då jag blir väldigt nervös och blyg när jag träffar nya människor. Speciellt när dom har träffat varandra tidigare.
Men de släppte efter ett tag och de va skönt att både sitta och lyssna och prata om allt möjligt även sånt som inte har med förlorat barn att göra.
Nästa gång kommer de nog gå lättare att kunna öppna sig och släppa ut allt man har.

Bara de lilla har gjort att jag vaknade upp och känner att allt kommer lösa sig❤

Har även blivit bjuden på en föreläsning om sorg av min farbrors fru som vi ska gå på tillsammans!
Tror och hoppas att de kommer öppna en del dörrar i mitt sorgarbete.

Men de är inte förrän ikväll så får se vad dagen bjuder på idag, tror att min kära far skulle komma på en fika!?

Middag

Sitter nu på tuben på g till Danderyd!
Har blivit bjuden över på middag av några änglamammor.!
Är faktiskt lite nervös, då de är första gången jag träffar dom. Även fast man pratat mycket med dom via facebook är det alltid lila pirrit att träffas på riktigt.
Men de kommer nog allt gå hur bra som helst. Vi har nått väldigt stort gemensamt.

Slänger iväg ett inlägg när jag kommer hem.❤

Besök hos barnmorskan

Besöket med min bm va väldigt rogivande!
Kunde prata med henne om precis allt och fick gå igenom min förlossningsjournal och fick förklarat va alla konstiga sjukhustermer betydde!

Hon berättade även att hon hade träffat läkaren som gjorde ultraljudet på mig en vecka innan och så hade dom börjat prata om mig!
Och den där läkaren hade då sagt att då hon läst min journal om vad som hänt börjat fundera på om hon gjorde fel som skickade hem mig! Och hade velat lite fram och tillbaka om hon skulle lägga in mig eller som hon då gjorde, skickade hem mig med en ny tid!

De känns ju sådär om hon själv sagt att hon kan ha gjort fel!

Vi pratade även lite om nästa graviditet med koller och ultraljud men kom inte fram till nått vettigt då enligt henne vi skulle vänta på obduktionen och se ad som kan ha varit fel och utifrån de se vad som ska kollad noga nästa gång!

Men hon hoppas innerligt att jag väldigt snart ska vara tillbaka med ett nytt liv pågång;)
Då vill jag gärna ha den underbara kvinna dom min bm igen!

Och när hon höll på och kolla runt i min journal såg hon att provsvaren från obduktionen är klara och att en kallelse skulle skickas ut till oss!
De knöt sig i magen på mig, av blandade känslor! Av lättnad för att vi nu kanske får ett svar, men av rädsla för vad svaret ska vara!
Men skönt att den sista extremt jobbiga biten är nära, så vi nu kan börja hitta tillbaka till vardagen och blicka framåt och för att försöka få ett syskon till Elvira❤

Besviken

Imorgon ska jag till min barnmorska jag hade när jag väntade Elvira.
Där jag förhoppningsvis ska känna mig trygg nog att kunna prata ut om allt, hoppas de eftersom hon har varit med mig hela vägen.
Och jag tänkte även prata om vad som väntar nästa graviditet med besök och och extra kontroller så jag redan nu känner mig relativt trygg för kommande graviditet. Och förhoppningsvis känna oss mer trygga och redo att börja försöka nu!

Men är så jädrans besviken!
Ville verkligen ha med Andreas så han också får höra vad hon har att säga!
Och han hade en jätte chans då han fick erbjudande att jobba kväll imorgon och då kunna följa med mig på förmiddan!
Men jag blev så ledsen när han valde att inte följa med utan jobba dag så han kan komma hem tidigt och som jag förstod de kunna kolla på en innebandy match!
Även fast jag sa att jag verkligen ville att han skulle följa med!

Känner mig väldigt undansatt av all jäkla sport hela tiden! :(

Vem fan är stark?!

Får höra ofta hur stark jag är.
Men vad är det egentligen som gör en person stark?
Är jag stark för att jag klarar av att kliva upp varje dag? Eller är jag så bra på att ljuga?
Är man stark dom dagar jag klistrar på ett falskt leende, döljer tomheten i mina ögon, smyger undan eller låser in mig på toaletten från min sambo för att verka stark och inte visa mina tårar eller dom gånger jag får ångest över att skratta eller låta mig själv ha roligt en stund?
Va är det som gör nån stark?

Jag är inte stark!
De finns inga ord att beskriva hur ont de faktiskt gör!
Även om jag skulle försöka är det nog ingen som riktigt kan förstå.
Skulle jag säga "tänk om ditt barn dog?"
Skulle jag nog få ett svar som " de vet jag inte" eller " vågar inte ens tänka tanken" eller " då hade jag nog själv dött".
Ja en stor del av dig dör faktiskt!
Min kropp är kvar på jorden och irrar runt medan mina tankar o själ är någon helt annan stans!


Vissa dagar vaknar jag upp och är så full av känslor men ändå tom, vill inte känna glädje men orkar inte vara ledsen för att kroppen är så utmattad!

De är inte bara mitt barn jag förlorat!
Förlorade den familj jag skulle skapa, när 2 skulle bli 3!
Förlorade den lycka jag så starkt kände!
Förlorade alla mina drömmar.
Förlorade tron på mig själv som en mamma! Och så jävla mycket mer!

Vill så gärna glädjas åt nära som
Väntar/fått barn!
Men jag klarar inte av de!
De hugger i mitt hjärta varje gång jag ser nån hålla sitt lilla barn eller lägger upp en bild på sin dunderkula till gravidmage!

Vet snart inte vart jag ska ta vägen med denna smärta!

Känner själv hur jag tinar bort sakta med säkert!
Då ingen ork till att äta finns, och inte ens ett litet sug efter mat! Äter bara middag i rent måste!
Men övriga mål hoppar jag över och bedövar mig med kaffe och cigg!
Är nu nere på - 10kg från den vikt jag hade innan jag blev gravid utan att ha rört mig mer än små promenader med hundarna.!!

Mammas lilla ängel❤

Har nu orkat ta mig till skogskyrkogården, har tyckt att just den känslan att gå till min dotters grav varit för jobbig och jag har inte orkat ta den känslan.
Men idag kändes det rätt att ta den, de är en bra dag då solen skiner.
Tog även med oss min pappa, så morfar fick tända ett ljus för sitt barnbarn❤

De va nog bland de jobbigaste jag har gjort, men de som va jobbigt är nog över och jag kommer gå dit ofta och hälsa på min lilla tjej och tända ett ljus❤

Sen ska jag fundera ut och köpa nått som jag kan plantera och göra fint hos henne när marken inte är fryst.!

Gud vad jag saknar dig mitt lilla hjärta❤

Låt mig va bitter!

Ja bitter är precis de jag är!
Och jävligt ledsen!

De är så att en bekant till mig precis fått barn! Dom hade bf en dag efter oss.
Och de är inte de att dom fått barn, innerst inne är jag glad för allas familjelycka med de nya lilla livet!
Utan de är just i deras fall som gör mig, ja helt ärligt jävligt bitter!

De är nämligen så att just den graviditeten va en olyckshändelse. Ett oskyddat one night stand rättare sagt! Och fick en fullt frisk liten bebis! Och vi som försökte i 8 månader och förlorar våran lilla innan hon ens sett dagens ljus! ❤
Världen är så orättvis och de gör så ont!

Bara ni inte tolkar mig fel.
Önskar absolut inte att nån annan ska behöva gå igenom detta.

De är bara bitterhet över att dom hade sån tur under en kväll och vi drog nitlotten efter många försök!

Underbara människor❤

Är med i en sluten grupp för änglamammor på facebook som bor runt i stockholm.
Och har aldrig känt mig så lättad som jag gör över att ha dom.
Kan prata om precis vad som och dom förstår! Alla förstår på ett eller annat sätt hur man mår, hur jag känner och vad jag kommer känna.❤

Och just idag ska dom ha en träff som jag mer än gärna veta gå till för att få träffa dom underbara mammorna!
Men har nu i 2 dagar legat med en fruktansvärd smärta i magen!
Tror att de är kroppen som är på väg att återställa sig, så inom kort (hoppas jag) att den första mensen ska slå till.! Säkert med dunder och brak! Usch känns rätt jobbigt. Har verkligen njutit under dom månader den varit borta!

Fick nyss en bild av en tjej från gruppen!
Hon har varit på barnkullen idag och tänt ett ljus för Elvira❤
Så otroligt fint gjort, tårarna bara rinner av både glädje och sorg!
Glädje för att nån bryr sig och tänder ett ljus för min ängel❤

Tack Malin❤

En ängel kom till oss

All min oro började den 3/12 då jag åkte in till sös för ett tillväxtultraljud!
vi skulle ju bara dit för att kolla storleken på bebis men där visade det att jag hade på tok för mycket fostervatten, sen mitt i allt ändrade barnmorskan ansiktsuttryck och såg lite fundersam ut men sa absolut ingenting. Hon reste på sig och sa att hon skulle hämta en läkare!
Läkaren va upptagen så vi fick komma tillbaka drygt 2 timmar senare. Så jag och min lillasyster som va med gick till fiket och tog en fika.
Väl tillbaka för att träffa läkaren börjar hon titta på bebisen och efter en stund slänger hon ur sig "jag ser inte om det finns en magsäck på bebisen eller inte" och sen börjar med att de är för lite kiss i blåsan så de kan va att den inte får i sig vatten! Men enligt låkaren går det att fixa med operation efter födseln!
Men hon släpper diskussionen om magsäcken och jag får gå hem med en tid tillbaka den 12/12
Allt rullar på som vanligt och jag trycker bort tanken om de hon sa om magsäcken.
Den 5/12 mitt i snöovädret som drog in över Stockholm pulsar jag mig till mvc, gör en rutinkoll och får lyssna på bebisens hjärta som dunkar så fint där inne. Men mitt blodtryck va för högt och hon ser skrämmande fundersam ut! Men får en ny tid att komma tillbaka den 10/12
Dagarna rullar på och miljoner tankar snurrar om de jag varit med om tidigare i veckan!
Morgonen söndag den 9/12 vaknade jag upp av en rätt konstig känsla i magen, ungefär dom när man blir jätte nervös och får en klump i magen!
Men helt ovetandes om vad som egentligen hände fortsatte jag med dagen, gick ut med hundarna och gjorde mig en kopp kaffe! Med en ständig undran om vad de va för konstig känsla jag vaknade till gick jag över till min bästa vän och fikade!
När jag kom hem slog det mig att jag inte känt att bebisen buffat på väldigt länge, för att lindra min oro drack jag ett stort glas iskallt vatten men ingen reaktion från magen. Så tog en varm dusch för att lindra sammandragningarna. Men efter duschen bestämde jag mig för att ringa förlossningen och rådfråga med dom och kanske få komma in på en koll!
Och mycket riktigt ville dom att jag skulle komma, så ringde Andreas bror som körde in oss till sös!
Väl där kunde jag inte sluta skaka, men sa till mig själv att de nog inte är nån fara och vi snart får åka hem igen!
Barnmorskan började med att sätta en apparat på magen för att höra bebisens hjärtljud, men hittade bara mitt som slog snabbare och snabbare ju fler försök hon gjorde att hitta runt hela magen!
Men hon gav upp och gav mig en lugnande kommentar att de är vanligt! Så dom skulle kolla med ultraljud!
En annan barnmorska kom in med ultraljudsapparaten och började kolla efter hjärtat!
Jag såg att de inte va nått pulserande där hjärtat va, men intalade mig själv att de gör de och att jag ser fel! Dom hämtar en läkare som ska dubbelkolla och de hon säger till mig glömmer jag aldrig " nej jag är hemskt ledsen men jag ser att hjärtat inte slår"
Helt i chock ligger jag och stirrar på bilden av bebisen på skärmen!
Andreas gråter och dom går ut med ultraljusvagnen för att låta oss smälta beskedet ensamma en stund!
Jag är fortfarande paralyserad och miljoner tankar går igenom mitt huvud men samtidigt ingenting.!
Andreas går för att hämta sin bror som står ute och väntar!
När han stänger dörren efter sig brister allt! Bara gråter och gråter!
Efter ett tag kommer barnmorskan och läkaren in igen och förklarar vad som händer nu!
Fick åka hem med en sömntablett i handen och komma tillbaka dagen efter för en igångsättning!
Väl hemma bara gråter och gråter jag!
Och ringer min mamma för att berätta!

Blev inte mycket sömn den natten trotts en insomningstablett!

Dagen efter den 10/12 börjar vi göra oss redo för att åka in! Väskan skulle packas med kläder och gud vet vad!
Och drack 150 koppar kaffe innan vi tog oss i kragen för att åka in!

Fick första igångsättningspillret kl 15.15 och sen va de bara vänta!
Vid 18.20 känner jag tätare sammandragningar och får ännu ett piller!

Försöker sysselsätta oss och det blir ett par vändor till pressbyrån! Sen la jag mig för att försöka sova med 4 värmekuddar, morgonrock, mina pyjamasbyxor, linne, en tjocktröjja och 2 filtar!
Men en ändå en otrolig frossa! Visade sig att jag hade 38,9 grader feber, får antibiotika och somnar vid 23.30
Men vaknar 00.15 av att vattnet går, jag som hade FÖR mycket, så de tog nog 2 minuter innan de mesta runnit ut!
Fick då förbud att resa på mig eftersom bebisen åkt upp så de va oklart hur hon låg! Va få öppen 2 cm! Sen tog de fart! Smärtan och trycket ökade för var minut och jag bad om ryggbedövning! Mer än 2 timmar senare efter massa prover visat att jag får ta de kan narkos läkaren komma och lägga bedövningen!
Och jag håller nu hårt i lustgasen och är helt väck i huvudet när bedövningen läggs! Kommer fortfarande inte ihåg just den delen de är bara suddigt! De ända jag kommer ihåg är när narkos läkaren frågar hur lång jag är!?

När väl ryggbedövningen är klar försvinner smärtan på 3 värkar! Och va då öppen 4 cm!
Så vi försöker vila, somnade nog 5 minuter sen började trycket nedåt, efter att ha stått ut i 30 minuter har jag bara en tanke i huvudet. Jag måste få krysta!!!
Så ringer på klockan och förklarar för barnmorskan som skrattar lite åt mig, va ju bara öppen 4 cm för 40 minuter sen! Men hon kollar och jag är helt öppen! 12 minuter o 3-4 krystar senare kl 04.22 den 11 december kommer den mest underbaraste, vakraste o perfekta lilla flicka ut! Men så stilla! ❤

Beundrar den lilla en kort stund innan de går upp för mig!

Av alla namn vi hade på listan hemma är det pappa Andreas som säger "de här är en liten Elvira."

Och de fick våran lilla ängel heta!

❤Elvira❤


( detta är en del av mitt sorgarbete så ska du läsa får du acceptera de jag skriver)