Vårt Förråd

Efter att Elvira dog har jag inte varit nere i vårt förråd även fast jag måste!
Eftersom vi ställt ner vaggan, skötbord och en kartong med hennes kläder!

De finns saker där nere som jag skulle behöva ha tag på men har inte velat gå ner dit!

Men nu idag snart 4 månader senare, letade Andreas efter lite saker och jag va helt säker på att dom va i förrådet och eftersom jag visste vart erbjöd jag mig att följa med ner och leta! Och tänkte inte alls på alla dom sakerna som står där!
Men blev påmind när Andreas kläcker ur sig " klarar du det då" och direkt kommer klumpen i magen!
Men tänkte att förr eller senare måste jag ta mig ner dit, så varför inte nu när Andreas ändå är me!

Tvekar en aning när Andreas går lite före för att låsa upp förrådsdörren men går dit ändå!
Och får den där jävla klumpen i halsen när jag ser vaggan ner monterad och de fina skötbordet med spets som va de första vi köpte som skulle vara till Elvira!

Och för att komma åt de han sökte blev han tvungen att lyfta ut några kartonger!
Och jag som har skrivit på alla vad de är i fanns det en som jag inte skrivit nånting på och öppnar kartongen för att kolla vad det är i!
Och de va ju så klart alla Elviras kläder!
Och jag kunde inte låta bli och bara stänga igen den igen utan står och kollar ner på allt! Dom söta små strumporna, tossarna jag fick av Kim bara några dagar innan Elvira dog, björnoverallen, mössorna och alla boddysar!
Och då kunde jag inte hålla tillbaka tårarna!
De gjorde så ont i mitt mamma hjärta att se alla kläder, nerpackade i en kartong!

Samtidigt som det gjorde så ont va det skönt att få kolla och ta på alla kläder och gråta lite❤

Nu kanske jag går ner dit enbart för att kolla på kläderna❤
Kanske hjälper i bearbetningen!

Måla måla

Fick min vilja igenom. Efter att ha skrivit ut i förra inlägget om hur jag ville göra om nånting hemma åkte vi dagen efter och köpte färg.
Så nu ska vardagsrummets väggar få sig ett lyft:)
3 av 4 väggar ska målas vita och den 4 ska få sig en snygg fondvägg med tapet!
Men va har inte införskaffat nån tapet än då vi är oeniga om valet av tapet!
Stod i går och kollade på massa olika tapeter och de jag ville ha ville absolut inte Andreas ha och vise verse!
Så vi börjar med att måla få tar vi tapeten om några dagar! Eftersom alla affärer har så konstiga öppettider nu under påsk!

Jag har målat en vägg än så länge, nu vöir det en paus e målandet då vi ska till svärmor på påsklunch!

En bra dag

Känner mig på bra humör idag.
De är märkligt vad solen kan göra!
Även i dom mörkaste stunder kan solen lysa upp ens tillvaro!
Kände mig så pass full av energi från solen så hade tänkt att dra en storstädning med bra musik i högtalarna men medan jag tog mig nånting att äta satte jag mig i soffan och sappade på tvn och fastnade vid filmen spanarna och efter jag ätit och gått ut med hundarna såg jag att spanarna 2 precis börjat! Och få kunde jag ju inte låta bli att inte titta på den!
Så har legat i soffan med solens varma strålar på mig! Men vad hände med städningen!?

Men nu är filmen slut så ska göra mig en kopp kaffe och sätta mig på ballen och ta en cigg med skön musik innan jag sätter igång att städa!
Så det för en gång skulle kan bli fint här hemma igen!
Har inte städat ordentligt sen innan vi förlorade Elvira! ( förutom när min mamma va här och gjorde det åt oss)
Så kan tänka mig att det är jävligt mycket damm på hyllorna och under byråerna och tv-bänken då vi bara strö dammsugit på synliga ytor den senaste tiden!

Tror nog att de är dags att köpa nya blommor också! Då dom flesta ser rätt döda ut!

Och har sen en tid tillbaka känt att jag vill göra nånting här hemma! Förnya nånstans, ta på mig ett projekt och va sysselsatt!
Men har inte riktigt kommit på vad än.
Förutom köket, men de blir inte än på ett tag!
Utan kanske tapetsera om i vardagsrummet, Göra i ordning min walk in closet! Har tom funderat på att ta bort badkaret(som jag egentligen vill ha kvar) och få lite större yta där inne och ha tvätt och tork. Ja de finns mycket jag skulle vilja göra!
Men inte riktigt har ekonomi för de just nu då Andreas födelsedags fest planeras och kommer kosta en del!
Så mitt får nog vänta till efter maj!

Nä nu kan jag inte sitta i soffan längre, de blir som inte så mycket gjort då!

Snart kommer Andreas hem och då blirr det ännu mindre gjort får jag en känsla av!

Ska bli så underbart att ha nån extra dag då han är ledig och vi kan få umgås på tu man hand!❤

Äntligen färdig

Tack Elviras farbror Isak som fixade en skylt som nu kan sitta på hennes kors❤

Måndag

Måndag och jag är nu människa igen! (Så gått det går)
Efter att ha drucket en oklar mängd alkohol med goa vänner i fredags tog det mig 2 dagar att må bra igen.! Och har nog aldrig mått så dåligt efter att ha druckit någonsin!
Låg i sängen nästan hela lördagen med feber, huvudvärk, ont i hela kroppen, feberfrossa!
Och igår hade jag huvudvärk och jävligt seg i kroppen.
Och de är inte så att jag kände mig ung! Är man snart 22 år ska de inte ta 2 dagar att bli av med bakiskänslan.
Helt sjukt!


Men idag i vanlig ordning va jag på samtal hos sjukhuskyrkan och gick prata av mig lite:)
Sen mötte jag upp Andreas som va ledig från jobbet idag så vi kunde spendera lite tid tillsammans. Och passade på att åka till stockholmshem och kollade in vad man kan göra med vårt gräsliga kök via dom.
Och nu vet jag precis hur jag skulle vilja ha det, men vi är fortfarande inte eniga om vilken färg på skåpluckorna! Men dom hade precis bytt leverantör och inte fått in alla grejer!
Sen är det ju inget vi ska bestämma nu i vilket fall! Då vi ska avvakta med att fixa köket! Vi vill först veta vad de skulle kosta!:)

Och sen tog vi oss äntligen tid till att åka och tända ljus hos Elvira, bara vi 2!❤

Och tog en mysig promenad i vår solen från skogskyrkogården till svedmyra, sen åkte vi hem och bara va!

Förutom en liten stund vid 18 tiden när vi va barnvakt åt Benjamin och Melvin så att Kim och Isak kunde åka och storhandla själva för en gångskull!

Har varit en väldigt bra dag med min älskade sambo❤

Att få veta Varför!

Idag har vi äntligen fått veta varför, varför vår lilla Elvira inte fick stanna!

De visade sig att min lilla ängel hade ett stort hjärtfel.
Den "blodåder" (eller va de heter)som pumpar in blod i hjärtat va för stor medan den som pumpar ut blodet va för liten sen hade hon även ett hål nånstans i hjärtat , som jag uppfattade det va de nån form av blåshål eller va läkaren nu sa att de heter!
Och även hennes matstrupe va för liten så hon kunde nästan inte svälja och därav hade jag för mycket fostervatten!

Och fick det förklarat att även om hon levt när hon föddes hade chansen varit väldigt liten att hon klarat av dom operationer som hon hade behövt genomgå!

Så nu väntar vi på en tid till karolinska i Solna där vi ska genom gå en utredning då det finns en liten chans att de kan hända igen!
För när det är något hjärtfel kan det bero på nånting ärftligt, eftersom Andreas pappa hade nästan samma hjärtfel!


Måste faktiskt säga, att få det beskedet va som att en sten lättade från hjärtat!
Nu behöver jag inte klandra mig själv!
Och det fanns faktiskt inget jag kunde göra annorlunda!
Nu när man vet varför kan vi nu börja bearbeta detta på ett annat sätt!

En del av mig kan känna att de som hända kanske va det bästa! Så slapp min älskling lida av operationerna och så kanske de inte hade hjälpt henne ändå!

Men samtidigt känns det som att vi ville ha chansen att kunna rädda vårt barn

Jag hoppas bara att hon låg tryggt i min mage i 8 månader och inte led av varje hjärtslag❤

Ångrar att jag åkte dit själv.
De va hemskt att få det beskedet alldeles själv.!
Det va svårt att hänga med i det läkaren sa samtidigt som jag satt och storgrät!
Och att behöva vara på samma ställe där alla lyckliga par kommer för att få se sin bebis.!
Och där mitt i bland alla par sitter jag helt förstörd och kämpar för att hålla tillbaka tårarna medan alla en efter en kolla på mig och sneglar på min mage för att kolla om jag har en gravidkula!!


Men sen va det ju de här med sjukskrivning som jag egentligen åkte dit för, de va inget snack om saken! Fick ett intyg om full sjukskrivning från 2/3 tills idag ( - 4 dagar som jag provat jobba) och Från imorgon är jag sjukskriven 50% i 4 veckor!
Nu hoppas jag bara att fsk inte är griniga!

Nu när allt börjar falla på plats och alla frågetecken börjar redas ut känns det som att det kommer gå lite lättare att hitta tillbaka till vardagen och hitta ett sett att leva med sorgen!

Återbesök!

Undrar faktiskt va jag fortfarande är vaken och har tv på när jag borde sova! Försöka iaf! Väckarklockan ringer 08.00 imorgon!

Men jag kommer nog inte kunna somna på ett bra tag hur mycket jag än försöker!
De är så mycket som snurrar i mitt huvud just nu!

Efter att ha försökt få tag på den person som sjukskrev mig förra gången ett bra tag(eftersom dom sa till mig förut att fsk vill att samma läkare förlänger sjukskrivningen) men inte lyckats pricka in den dagen hon jobbat eller så har dom sagt att hon ska ringa upp men de har hon inte gjort!
Så igår efter att ha blivit förbannad i telefonen fick jag en tid redan imorgon!

Känner att jag på nått sätt har blivit bortglömd, eftersom barnmorskan jag pratade med igår blev riktigt upprörd över att jag inte fått en tid till återbesök än.
Och sen de här med obduktionssvaren! Dom har varit färdiga sen 30/1 och vi har inte fått nån tid för att få veta!
Och de ska väl inte ta 2 månader för dom att ge ut en tid!?

Och nu ska jag på återbesök imorgon och framför allt prata om min sjukskrivning!
Och är sjukt nervös!
Tänk om dom inte tycker jag behöver de? Om dom inte tycker att jag mår tillräckligt dåligt för de?
Va gör jag då?
När jag inte klarar att jobba lika mycket som förut!

Och sen sa min mamma nånting till mig som jag inte alls tänkt på!
Tänk om jag får veta obduktionssvaren imorgon!
Jag som ska dit själv!

Jag och Andreas hade en diskussion om de idag!
Och vi va jävligt kluvna i de!
Tänk om vi inte får veta nånting imorgon!
Då har han förlorat 8 timmars arbete!
Eftersom han också är timanställd behövs alla timmar om dagen eftersom jag knappt jobbat nånting!
Men ändå ville han följa med om dom nu säger nånting om obduktionen!

Men i vår vanliga otur gör dom väl inte de!
Utan vi får väl vänta på ytligare en tid!

Men de skrämmer mig att kanske få veta de själv!
Alla frågor vi har och funderingar kommer inte jag komma ihåg just då!
Jag känner mig själv!
Och hur kommer jag må efteråt?
O ta mig hem själv?

Ja tankarna om morgondagen är många!

En tanke som snurrat i mitt huvud dom senaste dagarna är om dom försöker dölja nånting, att de nu kommit fram att dom gjorde ett misstag 6 dagar innan Elvira dog när dom såg för mycket fostervatten och ett eventuellt avvik på hennes magsäck men inte gjorde ett skit utan skickade hem mig !

Eller inte vet hur dom ska få fram att dom gjort ett misstag!

Varför ska de annars ta 2 månader?

Åh jag är så jävla nervös inför imorgon!

Men nu ska jag ladda kaffebryggaren, ta sista ciggen(hoppas jag) och sen lägga mig och spela candy crush tills jag blir nog trött och kan somna!

Skulle nog tippa på 4-5 timmars sömn inatt igen!!

Ännu en sömnlös natt?

Nu ligger jag här och låter mig själv försvinna in i tankarna!
Stirrar på bilden av Elvira vi har i sovrummet och drömmer mig bort med tårar som rinner!
Dessa månader som gått sen hon försvann spelas upp som en film i huvudet. Beskedet om att hon inte längre levde, födseln, första gången jag fick hålla min lilla tjej, hennes små händer och fötter, att jag inte fick se dina vackra små ögon, sista gången vi såg vårt lilla pyre, begravningen och allt där emellan!

Allt spelas upp på näthinnan så tydligt, som om det vore igår! Men ändå så länge sen!


Rev nog upp alla sår igår(lördag)!

Jag och Andreas mötte en vän som var barnvakt åt Elviras kusiner och bestämde för att följa med på en promenad!

Efter ett tag somnade lilla M på 10 månader i vagnen så jag och Andreas tog med honom på en sväng till affären!

Solen sken de va vårkänsla i luften och behagligt varmt!
Kände mig varm i kroppen av lycka och kärlek till Andreas!

Men att gå där i de fina vädret bredvid den jag älskar mest och inse att de fattas nånting!
De va inte vagnen vi köpt till Elvira!
De va inte vårt barn!
De va inte Elvira!

De skulle ju ha varit vi som va på promenad, som en lycklig liten familj på 3!

Tur att jag hade solglasögon som kunde dölja mina tårfyllda ögon!

Kommer man någonsin hitta tillbaka och möta den tid som är kvar av livet!
När det ända man egentligen vill är att få tillbaka de som gått förlorat!?

När ska denna extra energi ta slut?
Hur länge orkar kroppen?
När man varken sover eller äter!

Upp till bevis!

Nu är det upp till bevis hur jag hanterar stress på jobbet!
Vet inte vad jag tänkte på när jag sa ja till att jobba idag!
Jag är för snäll för mitt eget bästa!
De va ingen annan som kunde jobba idag så självklart kan jag ställa upp!
Men ångrar mig nu!
Kommer vara en för stressig timme under kvällen och jag vet inte hur jag ska hantera de!
Har legat vaken i natt för att komma på hur jag ska lägga upp allt så att jag inte ska stressa för mycket då jag är själv i köket och ska göra 100 saker samtidigt på väldigt kort tid!

Ångrar mig nu att jag tackade ja till jobb och nej till en träff med änglamammorna!

Fick även än liten chock när jag kollade mig i spegeln imorse!
Och såg knappt bilringen jag hade runt magen innan! Hur, vart och när försvann den så mycket!
Försökte hitta en bild på mig innan jag blev gravid för att jämföra men hittade ingen!!

Men de är iaf inte den spegelbilden jag är van att se!!

Lägger upp en bild och ni får ursäkta bristningarna! ;-)

Jag gör det för mig själv.

Har idag kommit fram till ett beslut!
Jag kommer ansöka om förlängd sjukskrivning! Men då blir det 50 eller 75% så jag ändå jobbar nån dag i veckan!
För efter att ha provat jobba några dagar nu inser jag att jag inte klarar av att jobba som jag gjorde förut än!
Känner själv att jag mår ännu sämre av att vara på jobbet! Allt blir för mycket och folk säger att de är bra att jobba så jag får annat att tänka på!
Men de stämmer ju inte för fem öre!
Inte för mig i alla fall!

Insåg detta igår när jag hade en jävligt tung dag på jobbet!

Allt började som vanligt och jag vägrar ta till mig att bli ledsen när man får medlidande blickar av folk eller kommentarer av folk som inget vet!
Men rätt som de va kommer de ett par men 2 tvillingtjejer på några månader!
Som jag har sett sen dom bara va nån vecka gamla!
Och pappan kommer fram till mig med en av tjejerna i famnen och ser jätteglad ut och frågar hur det går för mig med mitt barn!
Känner hur tårarna kämpar för att komma upp men jag kämpar ännu hårdare för att hålla dom borta! Och känner hur paniken stiger då jag inte ser nån utväg för att slingra mig ut den frågan så efter en minuts tystnad får jag fram ett kort svar om hur läget ligger till och får genast de obekväma medlidandet.

Och så självklart sätter dom sig så att jag ser dom vart jag än är! Så jag är i stort sätt tvingad att se dom så tjejerna!

Och när jag känner att jag inte längre kan hålla tillbaka tårarna och ställer mig längst in i köket där ingen ser mig och gråter blir det så klart kö i kassan och jag har ingen tid att stå kvar och få ur mig tårarna!

Och så kommer de se ut varje gång!
Jag kommer aldrig ha tid att få vara ledsen nån minut eller bara ta en paus att pusta ut!

De blir för mycket stress och kaos i mitt huvud för att de ska fungera!
Och fixar inte att ge ett fake smile när insidan bara vill skrika!

Jag gör det för min skull!
För att jag ska i min takt hitta tillbaka och inte bli tvingad!

13/3

Efter ett tag uppe på ytan har jag nu sjunkit ner till botten!
Och känner hur allt känns hopplöst! Ingenting har i livet har en mening längre!
För saknaden har tagit över min vardag!
Har inte lust med nånting. Varken träffa folk, åka och jobba eller ens kliva upp på morgonen!

Känner en klump i magen varje gång de pratas om mitt jobb eller när jag ska jobba!
Vill egentligen inte, känner mig ännu inte mentalt redo! Men folk runt om pushar på och tjatar med alla möjliga kommentarer om varför jag ska gå tillbaka till jobbet!
Och de har blivit som ett tvång!
Och jag gör det bara gör att Andreas inte ska behöva slita ut sig för att få ihop till en bra lön då vi båda är timanställda!


Och den konstanta längtan efter ett barn!
Ville bli gravid redan dagen efter Elvira föddes men då va det bara henne jag ville ha tillbaka. Ville ha Elvira i min mage igen och känna hennes dunder hårda sparkar som hon gav mig på kvällarna och den kittlande känsla när hon hade hicka!

Och känner att en ny graviditet är min högsta önskan!
Men kommer jag känna samma glädje för de barnet? Eller älska det lika mycket som jag älskar Elvira?
Allt med att bli gravid känns skrämmande!
Och så långt bort.

De tog oss 8 månader att bli gravid med Elvira och hur lång tid kommer det ta nu?
Känner mig så besviken när mensen kom för nån dag sen och att jag inte va gravid!
Hur många månader kommer jag bli besviken nu?
Och hur mycket kommer jag gräva ner mig i allt!?

Har gråtit i min ensamhet i 2 dagar nu!
Alla dom tårar jag staplat på hög inombords blev för mycket och måste komma ut!
Av saknad efter mitt barn och besvikelse över att inte vara gravid!
Och när vi igår såg att Elvira fått en liten änglakompis som vilar bredvid henne gör så ont!
Lider med de lilla barnets mamma och pappa❤

Livet är så orättvist!

Känner mig mentalt utmattad av alla tankar och funderingar, saknad och längtan och den brist på sömn som jag innerligt behöver!
Allt blir bara för mycket!
När man funderar på allt och samtidigt hitta tillbaka till jobbrutinerna, städa, tvätta, laga mat och allt som hör till.

Vill hitta nånting som kan få min hjärna att tänka på nånting annat en liten stund!

3 månader som den vackraste ängel❤

Idag är det 3 månader sen du blev en vacker liten ängel❤
3 månader av en konstant sorg och saknad!
3 månader, 13 veckor, 90 dagar och 2160 timmar har jag varit utan dig!
Och miljoner tårar har jag fällt för dig!

Jag funderar ofta på vart du är nånstans, om du är bland molnen och vakar över oss elker om du är en av alla miljontals stjärnor som finns på himlen.
På kvällarna studerar jag himlen och är säker på att du är den starkaste lysande stjärna jag alltid ser när jag riktar min blick upp mot stjärnorna.

Men samtidigt är du alltid med mig i mitt hjärta❤

Imorgon kommer jag och morfar för att tända ett ljus hos dig❤

Grattis på 3 månaders dagen som den vackraste ängel min älskade dotter❤

Upp och ner, ner och upp

Har känt mig lite off dom senaste dagarna och inte riktigt orkat att skriva nånting här!

Började jobba i tisdags!
Va jävligt nervös att komma tillbaka!
När jag kom till jobbet, skrev in mig i liggaren och satte mig för att pratade med chefen och då bröt jag ihop totalt och kände bara att jag inte alls va redo att komma tillbaka och ville bara hem!
Men efter att ha samlat mig fortsatte jag dagen!
Och de gick helt okej!

Sen kom de jag fruktade för!
De började fyllas på med människor, och fick ofta höra " nä men är du redan tillbaka" " hur går det? Får du sova på nätterna eller blir det matning var 4e timme?"
Och bla bla bla!
Efter att ha bitit ihop och svalt klumpen i halsen för många gånger kommer det ner en höggravid kvinna och känner att de inte längre går att svälja den megastora klumpen i halsen och nästan springer in till personalrummet och sätter mig där och gråter en stund!

Tog även på mig att jobba onsdag förmiddag med pensionärerna vilket inte alls är jobbigt och de gick hur bra som helst utan några som helst frågor eller nånting.:)

Sen känns det bara som att jag har fördrivit tiden fram tills idag!
Mått lite sådär till och från och känt att min vardag blir allt bättre till och från!
Allt går som en jävla berg och dalbana just nu!

Känner vissa dagar att jag kommer ta mig igenom detta och hitta ett sätt att leva med sorgen efter min dotter, men sen kommer dom dagar då jag bara gråter i min ensamhet och undrar vad jag måste offra i mitt liv (kanske t.om mitt eget) för att få hålla om Elvira en gång till.

Och nu har jag kommit in i stadiet där jag känner att jag måste få bli gravid igen!
Jag är nästan besatt av tanken på ett syskon!
Vilket jag egentligen inte vill!
Vill bara ta det som de kommer men det går inte att inte ständigt gå och tänka på de!

Jag börjar bli rätt slutkört!
Blir inte många timmars sömn per natt jag får ihop och har ständigt en tanke kring Elvira eller en ny graviditet i mitt huvud!

Om jag bara hade nån minut om dagen då min hjärna får vila!

Hatar väckarklockan

Usch och fy fan!
Har inte behövt använda mig av en väckarklocka sen 25/11-12
Då jag jobbade sista passet innan jag gick på graviditetspenning!
Åh hatar de jävla pipet från fanskapet!

Lyckades på ihop 5 timmars sömn inatt ändå!
Har fortfarande ( sen vi förlorade Elvira) haft jätte svårt att sova på nätterna! Ligger ofta (eller nästan jämt) vaken till kl 03 av nån konstig anledning!

Och inatt när jag kollade på klockan sista gången va den 02!

Och klockjäveln ringde 07.20!

Ångrar att jag tog på mig att jobba idag!

Cpväckarklockan gjorde mig på dåligt humör!

På g till jobbet

Nu står jag här och väntar på tunnelbanan!
Och har en jävla panik och känner hur andningen ökar och jag sväljer gråten som sitter i halsen!
Vet inte om jag vill de här klarar av de!
Ont i magen av nervositet och benen ger snart vika!:(

En timme kändes som 10 minuter!

Har precis kommit hem från södersjukhuset och en pratstund med den underbara "damen" på sjukhuskyrkan!

De va ett möte med många känslor, tårar och skratt!

Hon ställer dom perfekta frågorna som leder till att jag bara pratar och pratar!
Och känner mig trygg att kunna babbla på om allt!

Och ju fler frågor hon ställer inser jag hur ensam jag egentligen är!
Och hur osäker jag är på mig själv och folk runt omkring mig!
Och hur jag på nått sätt har tappat mig själv.

Jag väljer att inte prata med folk runt omkring just för att jag hört många i samma sitts berätta hur deras vänner bemöter dom när dom behövt prata, att dom tycker de ältas för mycket och att man ska släppa och gå vidare!
Är livrädd för att jag ska få höra samma sak!
Och jag går undan för att gråta eller sväljer klumpen i halsen bara för att inte göra det obekvämt för alla andra!
Eller att på nått sätt få personer att ta avstånd från mig!
Och att den person jag är idag inte längre räcker till.

Men har fått ett måste, där jag och Andreas måste prata om hur vi känner och våra känslor. Annars kan de vara en orsak till att vi kommer längre och längre ifrån varandra!

Vi pratade även mycket om jobbet, eftersom jag ska jobba första dagen imorgon.
Och när jag har berättat om hur jag känner i för att börja jobba nästan rekommenderade hon att jag inte ska gå tillbaka som förr!
Men att vi ska avvakta och se hur morgondagen går!

Jag satt och pratade nästan nonstop i 55 minuter men de kändes som ynka 10 minuter!

Och när tiden är ute säger hon att vi absolut inte är klara!
Att de nästan är ett måste att vi träffas flera gånger, för min skull!
Så jag ska kunna prata fritt och gråta med nån som lyssnar❤

Imorgon är det äntligen måndag

Har inte haft nån ork att skriva förrän nu!

Har haft en skit rolig kryssning.
Kunde verkligen släppa allt för en kväll och ha roligt!
Sen att de blev en väldigt kort kväll för min del är en annan sak :)
De är kanske ett tecken på att man hade roligt.?!

Men lördagen va inte lika rolig.!
Kände bara att jag ville hem!
Och räknade ner timmarna tills båten skulle vara framme!

Och vad är oddsen på att man stöter på en gammal god vän från the hood länna!?
Som jag är vän med på facebook men missat att han nämnt nån kryssning!
De va ett väldigt snabbt möte då vi va på väg åt 2 olika håll!
Så förväntade mig inte mer än hej hur är läget i princip!
Men till mig förvåning kläcker han ut sig
" men va gör du här? Fick inte du precis barn?"

Ja va fan svarar man på de?!
Blev så jävla ställd, har gått ut med detta till allmänheten just för att slippa att hamna i sådana situationer!

När de gäller kryssningen har jag nog inte så mycket mer att säga än att jag hade jävligt roligt!
Tack ni som va med❤


Imorgon är det äntligen dags för mig att få träffa prästen(hon är egentligen ingen präst men kommer inte ihåg va hon är för nånting inom kyrkan så de får bli präst tills jag kommer på vad de är!) och få prata ut igen!

Och eftersom jag ändå ska åt de hållet tänkte jag åka förbi kyrkogården har inte varit där på ett tag nu!
Och min lilla tjej hade ju namnsdag i fredags❤
Så de blir ett lite sent "grattis på namnsdagen" ljus jag tänkte tända❤

Hjärtat stannade en sekund!

Kom hem från en fika hos min fina vän kim, och kände mig glad inför kvällen!

Men när jag öppnar dörren ser jag ett brev jag väntat på så himla länge!
Brevet från sös med en kallelse där vi ska få veta obduktionssvaret på Elvira!

Med en stor klump i magen, hjärtklappning och skakande händer öppnar jag kuvertet men vågar knappt se vad som står!

Och klumpen försvinner snabbt och och ersätts med en stor jävla besvikelse!

De va då fan ingen kallelse vi fått!

Istället va de en inbjudan till en samtalsgrupp för dom som förlorat ett barn!

Efter att ha varit så glad och taggad inför kryssningen va de som att få en stor fet spark i arslet och landa i landet besviken!

Fan!

Hur jävla svårt ska det vara!?
Jag vet att den där jävla kärringen till läkare vi har fick obduktionsvaren 30 januari!
Tror hon helt ärligt att vi vill sitta och vänta på en kallelse och sen behöva vänta på att de datumet ska komma!

Ska de va så jävla svårt att skicka ett brev!?

Och jag får inte tag på kärringen heller!
Ringde runt till halva sös igår kändes de som! Men ingen visste om hon jobbade eller vart hon va och kopplade mig bara vidare till nästa idiot!



Nu har jag fått ur mig lite aggressioner och ska försöka få tillbaka glädjen inför kvällen!